Har funderat mycket på kärlek de senaste dagarna, jag hittade Madde på facebook av en slump igår och allt bara rasade. Var tvungen att stänga av och gråta en skvätt. Jag förstår inte riktigt varför men det har nog med alla drömmar man hade om vad som skulle bli. Barn, hus osv. allt kändes hugget i sten och utstakat, vi skulle bara härda ut tills Madde hade gått färdigt skolan. Men sen gick något fel, jag var väldigt självisk på slutet och är nog fortfarande det när jag tänker på henne och vad som kunnat bli.
Ska kärlek vara en kamp att få det att fungera eller är det att man bestämmer sig att det ska fungera trots att man får kämpa ibland. Är det bara de goda fin och speciella stunderna som betyder något, i mitt minne sitter de mycket hårdare än allt som kanske inte var så bra. Måste man vara lika och ha liknande intressen för att kunna leva ihop cvh älska varandra över tid?
Är jag mer kär i kärleken i som grej än i dig?
No comments:
Post a Comment